Jag är bara en ignorant idiot.

Jag var arton år gammal, alldeles för gammal, när jag förstod att jag inte har tolkningsföreträde, när jag insåg att jag inte vet ett skit, när jag insåg att jag var ignorant och oinsatt och en dålig jävla medmänniska.

Vi stod på en gata i Berlin och väntade på att en klasskamrat skulle äta upp sin kebab när insikten slog mig. En man pekade på min klasskamrat och sa: ”Asian.” Hon stirrade på honom. Sen vände hon honom ryggen. Det var så vi kom in på ämnet, pratade om rasism. Hon sa att även Sverige är så jävla rasistiskt. ”Är det verkligen det?” Missförstå mig rätt, Sverige suger på alla punkter. Jag vet det, även då. Men jag menade min fråga. Min klasskamrat såg på mig. ”Men du är ju vit.” Hennes blick var så fast. Det kändes som att jag stod under en kristallkrona som föll ner över mig, splittrades och alla små, små flisor från kristallerna skar och skavde i mig. Jag ville krypa ur min egen hud. Jag ville sjunka genom marken. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag är vit. Jag har ingen jävla aning om någonting. Jag är uppenbarligen också blind, eftersom att jag kan ställa en sån fråga. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det. Skammen gör fysiskt ont i mig.

Jag vill tro att den stunden förändrade mig. Jag vill tro att jag inte är lika naiv idag. Jag vill tro att jag har lärt mig lyssna och se vad som händer omkring mig, att jag inte är lika blind längre. Jag vill tro att jag förstår att jag inte fattar ett skit. Jag vill tro att jag lärt mig att jag genom min blotta existens och plats i ett rum kan välja att antingen blunda och därmed vara en del av strukturerna i samhället, eller se, höra och öppna käften.

När det började brinna i USA den här gången tänkte jag att jag inte har med Amerikansk rasism att göra. Jag tänkte att det svenska samhället ser annorlunda ut. Jag kände smärta inom mig för att världen vi lever i är så jävla vidrig. Smärtan var påtaglig. Jag har gått runt och mått väldigt dåligt över min egen ignorans. Jag har mått dåligt i min tysthet därför att jag tänker att min röst inte räknas. Jag vet att min tolkning inte räknas. Jag vet att min smärta inte räknas. Tro mig, jag vet. Min bild räknas inte därför att det inte är min sak att tolka. Jag har lärt mig att jag ska lyssna. Men varför ska jag själv säga något? Varför ska jag twittra för så få följare och varför ska jag blogga för färre? I mina fysiska rum är jag inte tyst. Jag vill i alla fall inte tro att jag är det. Online har jag valt att lyssna den här gången. Jag har inte sett meningen med mitt eget aktiva deltagande. Jag är uppenbarligen fortfarande ignorant och korkad. Det smärtar mig att jag är det. Vem fan är jag att ens berätta om min egen smärta i ämnet? Stackars lilla vita tjej som blir obekväm när rasismen i världen uppmärksammas. Jag fattar hur det låter.

Det handlar inte om min inställning eller mina värderingar. De betyder ingenting om jag inte kan göra uttryck för dem. Men vem är jag att uttala mig? Vilka är mina manliga vänner att uttala sig i kvinnofrågan? Jag förväntar mig ändå att de gör det. Gud nåde dem om de inte säger ifrån varje gång de ser kvinnohatet ta uttryck. I små som stora rum. Fysiska som digitala. Jag är uppenbarligen inte bara ignorant utan också en hycklare. Vem är jag att säga ett enda ord om rasism? Jag vet ju uppenbarligen ingenting. Vem fan är jag att hålla käften?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s